stresslov.

Har igen tusen planer och tusen människor att se och träffa. Sådana jag verkligen vill spendera tid med och som är viktiga för mig. Sådana jag saknat och på ett sätt är beroende av. Men tiden räcker inte till och jag klarar inte av att svika någon.

 Det är bland det värsta jag vet - att veta att man gjort någon ledsen eller besviken. Den blicken i deras ögon. Det tar så sjukt i mig. Skuldkänslorna jag får klarar jag inte av att hantera. Har redan under loverts 1:a dag, fått uppleva dem. Dessutom kan jag ibland i misstag svika någon. Jag har den "talangen" att ordna för mycket åt mig. Då kan jag mitti allting glömma bort någon eller hamna välja. Och det är verkligen inte meningen. Allt detta betyder att jag stressar upp mej, lite onödigt mycket också. Men det är sådan jag är och jag vet att jag måste jobba med att inte låta ta stressen över. För det har inte hittills slutat bra en enda gång.

Ibland kan jag bara inget åt det att jag faller in i stressen. Den liksom slukar mig och jagar mig tills jag blir alldeles slut. Får inte luft. Stressen är säkert en av de saker jag omedvetet är räddast för. Något jag försöker undvika. Fly ifrån. Den hittar mig alltid tillsist. Jag är säkert ett för lätt offer. Lättlurad eller något.

Pusskram, C