Allt blir bara konstigare och konstigare. En stund är man som gladast, en sekund senare krossas allting. Vet ni den känslan? När man är glad, men endå inte borde få vara glad. Liksom om jag själv är glad men det går dåligt för någon vänn tex, då får jag skuldkänslor. Eller om något skrämmande och främmande händer. Något man inte kunnat vänta sig. När man inte vet hur man skall reagera. Allting känns typ meningslöst. Liksom tomt. Inget spelar roll, men endå spelar allting roll. Allt du gör har någon mening, antingen från ditt hjärta eller din hjärna.
Egentligen skulle jag vilja vara i ett rum med vatten-madrass och ett tak med moln och blå himmel. Jag skulle bara ligga där och tänka, fundera och bara få vara. Men samtidigt vill jag inte missa någonting. Mina medmänniskor betyder allt för mig och vill inte vara utan dem heller. Aldrig. Det känns hela tiden att jag gör något fel. Och jag gör många saker fel. Men det här är annorlunda..
khram, C
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti